Top

I AM not chasing Rainbows anymore – del 1

Göran Boll Yoga / Aktuellt  / I AM not chasing Rainbows anymore – del 1

I AM not chasing Rainbows anymore – del 1

Hur många regnbågar jagar du i ditt liv? Flyktiga, diffusa, ouppnåeliga optiska illusioner som målar streck över himlen efter regnet – eller verkliga broar till något större? Jag har läst beskrivningar av hur man i jakten på regnbågar ”tappar greppet om verkligheten”, hur man ”jagar drömmar som man antingen är för gammal eller talanglös för att någonsin uppnå”. Att man ”vägrar växa upp”, eller ”vägrar inse att det varken finns någon kruka med guld eller några gyllene portar till gudarnas Asgård i världens mitt där regnbågen enligt legenderna någonstans slutar”.

Hur är det med regnbågar – egentligen?

Enligt Oxford English Dictionary kan regnbågsbegreppet spåras ända till 1400-talet. Poeten John Keats var på 1800-talet sur på Isaac Newton för att denne på 1600-talet via sina experiment reducerat den magiska regnbågen till ett simpelt ”prisma” – vetenskapen hade enligt Keats bokstavligt talat dödat regnbågspoesin.

Fortfarande idag försöker vi, trots Newton, på olika sätt hinna ikapp en oändlig massa regnbågar, vackert färgsprakande, löftesrika men flyktiga, ständigt svävande utom räckhåll.

Regnbågen fungerar idag som en klassisk metafor för den känsla av lycka vi ständigt jagar – och återkommande hör att vi febrigt bör fortsätta jaga. Inskrivet i den amerikanska självständighetsförklaringen av Thomas Jefferson. Numera tjänar film- och reklammakare, sociala medieplattformar och allt fler influencers feta slantar på att heja på oss i jakten efter nya regnbågar. Och vi springer på, med andan i halsen, allt fortare. ”Skynda, skynda” som Gunde brukade ropa i ”Fångarna på Fortet” där guldet, vaktat av tigrar, i slutminuten hägrade för de andfådda vinnarna. Där får de en symbolisk slant att dela på. Utanför fortet äter stressens tigrar upp oss levande.

Dagens regnbågar glittrar förföriskt i vinglasen på det luxuöst uppdukade middagsbordet i det nyrenoverade designköket som väninnan just lagt upp på Facebook. I den andlöst vackra solnedgången över Mauritius kritvita ständer som kollegan precis messat till dig, där hon leende, iklädd en fasansfullt vacker bikini och välyogad, nerbantad, kurvig kropp poserar i motljus.

Att sanningen bakom många av dessa bilder egentligen är en helt annan blundar vi helst för, trots att vi någonstans förstår att det är just så. Varför vill vi bli lurade till att springa fortare? Varför vill du bli det? Är inte det en intressant frågeställning? Varför tror vi att ”rikast när den dör vinner”? Vart leder det dig som individ? Vart leder det oss som samhälle? Vart leder det världen? Svaren finns att läsa på löpsedlarna.

Det är jobbigt att springa efter regnbågar. Enligt Försäkringskassan ökade antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa med 159 % mellan 2011-2016 och kvinnorna är överrepresenterade. 2016 hade 48 % av alla sjukskrivna kvinnor en psykiatrisk diagnos – och det går allt längre ner i åldrarna. Varför är det så att idag cirka 40 % av alla svenska 11-13 åriga flickor mår psykiskt dåligt? Och varför har förskrivningen av antidepressiva mediciner tredubblats för denna unga grupp de senaste tio åren?

Varför är de materiella regnbågarna viktigare än våra barns välbefinnande? Varför fortsätter vi såga av grenarna vi sitter på – trots att vi alla hör hur det knakar högt i dem? Varför är det business as usual när alla tecken tyder på att miljön globalt tar så oerhört mycket stryk? Varför har vi tappat greppet om verkligheten?

Jag läste nyligen ett citat på nätet som fastnade. Jag fnissade först men fnisset fastnade sen i halsen. Citatet av en okänd avsändare speglar obarmhärtigt intelligent världen och vår tid:

Välkommen till Karma Café. Här finns inga menyer. Här får du det du förtjänar.

Mitt I AM projekt är en strävan att bidra till att öppna vägar från Karma in i Dharma. Vi har tydligen, enligt klimatforskarna, 10-12 år på oss innan klimatet kanske tippar ordentligt över kanten. Mitt förslag är att vi tar detta 20-tal på lite mer allvar är man gjorde på 1920-talet. Då slutade det ”bara” med global depression, nazism och ett världskrig. Ska vi inte vara lite klokare den här gången?

Min kisse Tao hittar och lägger utan ansträngning tassarna på regnbågen på sitt eget sätt – på riktigt. Det ska vara en katt till det!

Göran Boll

Inga Kommentarer

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Top